Brev från mina valpköpare.

Breven är publicerade med skrivarens tillstånd.

2005-07-29
Hej Mats!
 
Visst kan det vara kul att kunna se sig själv med en gnutta humor ibland... ( Det var inte bara saft i glaset ). Men va´faan, man måste väl fira att semestern börjar dan därpå...
 
Husse var snabb att plåta fågelholken.
 
Min kära Freddie har fått dispens att mysa bredvid mig den här gången, normalt är hundarna bannlysta i denna soffa. Kan du tro att han var nöjd?
 
Som sagt var, min semester har äntligen börjat och det känns jätteskönt att veta att man slipper gå upp i ottan förrän om sådär tre veckor. Hoppas på sol och värme nu efter allt pissande.
 
Ha en fortsatt skön sommar!
 
 Anette. :o)

2005-03-20
Tja!
Idag har vi varit på inofficiell utställning i Eskilstuna. Anordnad av lokala kennelklubben. Ca 200 hundar.
Trångt o rörigt men lite varmare i kläderna var vi nu än i Motala sist. Domare för gr 5,7och 8 var Sickan Beckman.
(Är kanske bekant?) Hursom en betydligt öppnare och trevligare bekantskap än Haggelin senast. Här var det inte tal
om 20 hundar i timmen, max 10. Lika med lång väntan. Zeke börjar fatta grejen och var skitduktig, trots att det är aptråkigt
att inte få lattja med alla nya bekantskaper. Idag var det Helens tur att gå med honom, och jag trodde jag skulle vara mindre
nervös, men icke... Videokameran skakade. Och det var inte utan att det kom en tår när vi inte fick åka hem som vi tänkt..
Vår snygging får en etta, HP och blir BIR. Nästa framträdande blir bäst i grupp, och där blev det en andra placering. Efter en
Spaniel som låg och ålade sig när han skulle posera. Bortdömda!! Tyckte både vi och andra runt ringen..
Men va fan... Både hund, matte o husse tyckte det var skönt att sätta sig sig i bilen och åka hem. (Med fyra rosetter)
 
Domarutlåtande: Snart 9 mån hane. Maskulin utstrålning, trevligt huvud, bra uttryck och pigment. Bra hals o rygg.
Väl utfylld bröstkorg. Välvinklad, välkroppad. Bra ben och tassar. Normala rörelser. Trevligt temperament.
Välvisad.
 
Ja du.. Det är en skön individ vi har. Det var en kaxig Schäfer utanför när vi rastade honom. Zeke morrade åt honom,
satte sig!!! och pinkade gömde sig därefter bakom mig.. Han har inte ens försökt att lyfta på benet än.
Annars flyter allt på. Veterinären hittade en öroninflammation med både bakterier o svamp på honom. Vilket
behandlades med droppar i två veckor och sedan var ok vid återbesöket. (Utan sövning).
Där har de skitroligt åt honom för han tycker det är så kul. De får göra vad de vill med honom och han gör allt
för att vara till lags, och vill inte gå ut därifrån...
 
Nu har vi en mycket sliten pojk som ligger utslagen på rygg och sover med 5-6 stulna strumpor kring sig.
Det kostar på att ligga på topp.....
 
Ha det så bra. Hälsn: Tala är silver (Zeke) och resten av flocken här i Kolmården.

 

2004-12-02

Hej !

Hur har du det bland snövallar och vinterstormar ?

Igår blev både jag (Fredrik Åkare) och Sunny tilldelade Furnäs Bragdmedalj av matte.

Husse jobbade som vanligt och matte var ledig så det bar iväg på en långpromenad. När vi kommit en bit på väg tänkte matte att det var läge för yrvädret Lucas att få springa lös i skogen för en gångs skull. Ingen älgjakt och inte ett bilspår så långt ögat kunde nå. Behagligt väder var det också, inga tasskramper att bli masserade.
Jag och Sunny brukar få vara lösa på promenad med matte för vi lyder alltid på inkallning och håller oss nära henne så vi kan se och höra om hon vill oss något. Vår rumskompis Lucas däremot är alltid kopplad för han försvinner som en avlöning men brukar komma tillbaka efter en tjugo minuter eller en halvtimma. Idag var ett undantag.
Vi gick en kvart och Lucas kom tillbaka för att kolla var vi höll hus och sen drog han igen. Matte tänkte att nästa gång han kommer tillbaka får han kopplet på sig igen. Vi hann vända hemåt och väl hemma torkades tassar och magar och så fick vi den obligatoriska godisen men ingen Lucas hade kommit hem ännu...

Matte väntade som en äggsjuk höna men tänkte nog att han dyker nog snart upp. Så öppnade hon ytterdörren för att kika om yrvädret hade anlänt. Icke, men så hördes det ett avlägset förtvivlat gnällande skrik från den stora djupa skogen som ligger bredvid oss. Både jag och Sunny spetsade våra gyllene öron och kunde konstatera att det var vår vän Lucas som skrek på hjälp. Matte hörde också och hon monterade på sig sina vandringskängor och så gick vi ut igen. Vi tog förstås spets och morsan knatade efter. Matte lockade med jämna mellanrum och Lucas svarade med sitt ynkliga skrik, avlägset. Vad hade hänt???

Så hejade hon på oss och sa att vi skulle leta reda på Lucas och vi pulsade in i den djupa skogen, matte efter. För säkerhets skull sprang jag emellan för att se till att inte vår matte skulle gå vilse. Efter nån - några  kilometers pulsande och nosande och lyssnande hittade vi honom, tack och lov inte skadad, men helt belamrad med snö som hade byggts på hans ulliga päls och bildat bollar - de största var lika stora som handbollar. Han kunde inte röra sig utan stod där han stod. Men han var ju överlycklig att vi hade hittat honom och svansen var ju inte täckt med snö så den viftade han glatt på.

 Jag såg på matte att hon var lättad över att se att Lucas var oskadd iallafall. Människor kan ju vad jag har förstått, inbilla sig en massa i förväg och måla upp det värsta scenariot, en egenskap som tack och lov inte vi vovvar har.

Matte knådade sönder nästan alla snöbollarna och de som var kvar var riktigt hårda, nästan som is, men det gick bra för Lucas att gå trots det. Sunny och jag tog täten hem med Lucas och matte tätt efter och väl hemma fick Lucas en skön varm dusch som löste upp de sista isbollarna på benen. Alla fick vi en mumsig lunch och mycket beröm. Sen kan ni tro att vi sov gott, ( även matte somnade bland oss i sängen, tänk va´ mysigt det kan vara...).

Det var en riktig strapats och jag tror att matte var stolt över sina sökhundar och glad över att Lucas var helskinnad. Tänk vilka äventyr man får vara med om här ute i Furnässkogarna...

Vov vov från

Fredrik Åkare med flock.

 

2004-12-02
 
Hej Mats
Tänkte bara tala om att allt flyter på här i Kolmården. "Yngste sonen" växer och frodas och är fortsatt lika trygg o mysig kille i alla sammanhang. Hela släktens, grannars, kompisars mm mm kelgris nr ett. Nu gäller det bara få honom att förstå att
inte alla älskar att bli överösta med blöta pussar, när tassar och päls är minst lika blöta som hans nos.. Första snön var
en riktig höjdare. Det började snöa här vid niotiden en kväll, Zeke var ute och "kvällspinkade" vid tio. Sedan tar han natt.
Men när klockan var strax efter elva kunde inte matte o husse hålla sig, då låg det 10-15 cm snö utanför. Ut med jycken på
snöpremiär... Vilken lycka!! Tror du vi fick tvinga in honom sen?? Bekymret med snön är att, allt han har sniffat in inom sina
revir i omgivningarna måste nu grävas fram. Och alla gränser till tomter mm som han så väl vet att man inte överträder vid
promenader odyl, är bortsuddade i och med snön. Tycker han iallafall..
Promenader ja.. Ända sedan vi fick hem honom har han mestadels gått lös när vi varit ute, något som resulterat i att han är
grymt duktig på kommandon som stanna, häråt, sitt, ligg mm. Men ibland måste vi ju använda koppel, vilket kan resultera till att matte kommer hemdragandes med en hund som vägrar följa med på promenad om inte husse är med.
Ok.. Det fick bli en valpkurs. Gissa vem som är kursetta?? (På allt annat än koppelgående iallafall).. Han är yngst på kursen och det kan märkas ibland. När han har tröttnat på tjat och kommandon kan han lägga sig platt i leran med nosen
mellan framtassarna, gnisslande och gör helt klart för oss att, nu gör inte jag mer idag.. (Skolavslutning imorgon sö)
 
Apporterande ras står det i böckerna. Det stämmer!! Han bär på allt. Det han inte får ha gömmer han i sin korg.. Och vilka ramsor han drar när han kommer med nåt i munnen. Fåglar är däremot fiender såtillvida det inte är skator, för dom är otäcka. Fasaner kan man dock jaga.
Vi har gått över på vuxenfoder redan nu, men det verkar fungera bra, även om han har sina perioder när han inte ska äta fortfarande. Väger ca 21 kg vid 5mån och är helt perfekt i hullet. Men käkar fortfarande allt han kommer åt ute tyvärr..
 
Hälsn: Kolmårds Karlssons och Tala är silver..
2004-10-28
 

Hej !

 

Tänkte bara skicka ett par rader...

Allt är gott med Lillstumpan, glad som en liten råtta, eller studsboll ,eller vad man nu ska kalla denna livliga varelse. De andra två gynnarna mår också alldeles förträffligt.

 

Freddie fortsätter att hålla ställningarna här hemma. Sunny och jag busade med dammsugaren och hon började tycka att det var riktigt skoj när Store Herrn kom la sej i med buller och bång och grinade upp hela sitt nylle alldeles framför henne. HÄR SKA INTE LEKAS, OCH ABSOLUT INTE TILLSAMMANS MED MIN MATTE !, vrålade  han i och öppnade upp så alla gaddarna syntes.

 Matte protesterade förstås högljutt och talade om att inga sådana ord får brukas inom dessa väggar. ( Hrrmmm, matte brukar aldrig använda runda ord, hrrrmmm...förlåt, hårda ord skall det förstås vara...) 

Hursomhelst så älskar ju Sunny  att busa och när vi är ute och går i skogen eller på skogsvägen eller i hagen eller var vi nu är så har jag kommit på att hon blir alldeles spritt språngande galen när man låter som ungar gör när de leker med leksaksbilar i sandlådan.

(Man kan ju så här i efterhand undra över hur i hela fridens dagar  jag har kommit fram till det och jag är nog rädd att jag inte har möjlighet att ge nån närmare information om det...just nu...Konstigt...) 

Ett gyllene streck brukar ta form och det går undan kan jag lova, uppför dikeskanter, över stock och sten, runt , runt så det sprutar lera om tassarna. Om hon inte vore så tunnpälsad efter sitt slit med den eminenta kullen på 10 valpar  så befarar jag att det inte vore så stor skillnad iallafall, för med den farten så tror man nästan att pälsen ska släppa från vovven. Jag brukar stå bredvid med andan i halsen och bara hoppas att det inte ska sluta med brutna tår eller  nåt annat elände, hönsmorsa som man är.

Poängen med det här busandet ute i det fria tillsammans med matte är ju att retas med Freddie. Han är ju inte sådär riktigt ung och 2½ år längre utan ser på det mesta med en viss avmätt överlägsenhet..., men hinner ikapp lilla Kickan, allas vår lilla solstråle DET gör han inte. Så han fortsätter att låtsas att han tycker att det är SÅ tramsigt att flamsa runt sådär. (Fast han skulle aldrig erkänna att helst av allt skulle vilja springa både ikapp och förbi den här lilla snärtan. Ffffnnnyyys!)

 

Freddie och Sunny slåss om Mattes gunst och uppmärksamhet på sina egna alldeles speciella sätt och ibland blir man nästan rörd över hur lätt de accepterar en ny flockmedlem, eller så har jag haft en himla tur !

 

Tack för att du har gett oss förtroendet att ha Freddie och Sunny hos oss !

 

Hälsningar Anette.

2003-02-22

Hej !

 

Jag måste bara berätta denna ganska dråpliga historia.

Lucas har fått för sig att Fredrik är en tik och har försökt i dagarna tre att förföra denna blonda snygging.

Det började med att Lucas smackade och puffade med munnen när vi hade varit ute en kväll,

men jag tänkte bara att det är väl en tik som passerat i närheten av huset. Ett förfärligt gnölande och

gnällande var det också...

Under promenaden i förrgår försökte Lucas bjuda upp till lek som aldrig förr och poserade och kråmade

sig framför Fredrik. Lucas gick mer baklänges än framlänges.

Så fick jag se att Lucas städade Fredrik, samma procedur igen med smackande och puffande och då gick det upp för mig att Lucas fått det hela lite om bakfoten. Märkligt att inte Fredrik blir förbannad. Han verkar mest tycka att det hela är pinsamt och vill inte alls agera vare sig stjärtgosse eller lekkamrat. Till sist tröttnade han iallafall på att vara föremål för denna uppmärksamhet och fräste ifrån. Lucas kunde inte förstå varför denna fagra varelse tog till sådana hårda ord när han försökte förklara sin beundran. ( Än så länge har Lucas inte vågat försöka rida på Fredrik, men gör han det så lär han ju få sej ett kok stryk )

 

Du kanske förstår att jag fick mig ett gott skratt där ute på isen.
Men varför har det blivit så här just nu ? Tar det så lång tid innan hormonerna stannar av efter en kastration ?

Annars är läget under kontroll här ute i Furnäs. Husse och vovvarna ligger och läser tidningen när jag skriver detta.

 

Ha det gott !

 

Hälsningar

Anette m fl.


 

2003-05-09

Hej, hej !

 

Så kan jag berätta hur det gick till när  Fredriks rumskamrat Lucas blev av med sina kulor...

 

Som en tidigare berättelse har förtäljt, så trodde ju denne Lucas att Fredrik var en tik eftersom Fredriks tidigare husse hade ordnat så att kulorna togs bort på honom. Det var en viktig doft som fattades denne stilige herre från Bältgårdens  Kennel i Gimo... ( F d avelshanne och allt ! ) Lucas fick det hela om bakfoten... och här kommer fortsättningen :

 

Fredriks och Lucas matte tröttnade på att ha en kärlekskrank Lucas vimsande kring Fredrik och beslutade att helt enkelt kastrera denne gordonsetter. Han glömde ju att äta och var helt okontaktbar (värre än vanligt alltså ).

Men när husse och matte diskuterade detta dilemma med att den stackars magrande Lucas inte hade tid att äta pga sin kärlek till Fredrik hände något... Veckan innan kulborttagningen började Lucas äta som aldrig förr, allrahelst när operationen kom på tal. Han skulle minsann visa dem !

 

Fredrik tänkte nog i sitt stilla sinne att det skulle bli så skönt att slippa ha en kärlekskrank "felvriden " hysteriskt smackande och gnölande  gordon setter i häcken hela dagarna. ( Han minns ju själv hur det var när intresset för dessa ljuva dofter försvann ...) Dessutom är han ju inte så överväldigande kärvänlig mot Lucas heller, så han tyckte nog att han gott kunde ha detta och behöva lugna ner sitt heta settertemperament.

( Fast han tycker att det är ganska bra att ha Lucas som kompis, fast det skulle han aldrig erkänna och än mindre visa det öppet inför husse och matte. )

 

Hur som helst så hade Lucas försök att övertala sin matte att avboka den hemska tiden ingen effekt. Hon hade bestämt sig ! Den 6:e maj gick turen till Arboga Veterinärklinik och matte hade packat in båda vovvarna samt sig själv i bilen. ( Fredrik ville inte sitta själv hemma utan föredrog att följa med som moraliskt stöd, d v s  att under resan dit tuta den stackars Lucas full med skräckhistorier om hur det hela skulle gå till. Huva, va´otäckt !

 

Hela operationen gick bra och proceduren omkring det hela. Matte hämtade Lucas samma eftermiddag och vid hemkomsten så hände något som förvånade hela flocken, både folk och fä:

Tro det eller ej, Fredrik var lycklig att träffa Lucas igen ! Han viftade på svansen som aldrig förr  och tyckte att det var toppen att få hem sin rumskompis som varit med om samma grej som han själv. Nu var de ju i samma sits så att säga...( Fredrik var nog lite nyfiken på hur Lucas hade klarat operationen och Lucas talade om att det hade varit en " baggis ", dessutom fick man ju sej en skön tupplur efter sprutan de gav ...)

 

Två kastrater i samma hus... Det kommer att bli en härlig kör med två kastratsångare, dock ingen Romeo- Julia-sång utanför husen till traktens tikägare längre...  så lugnt det kommer att bli !

 

Vovvarna kanske kan fördriva en del av sin lediga tid framför  "hund- tv:n "istället och försöka sjunga tillsammans med de två burfåglarna av arten praktrosella, som ska flytta in hos matte och husse snart. De är ju trots allt fågelhundar båda två...  Kvitt, kvitt !

 

 

Ha det gott !

 

Hälsningar Anette m fl.
 

Bältgårdens Flintstone 1993.03.07 - 2003.04.16



Hejsan hej.

För runda slängar 10 år sedan var jag och hämtade en liten vit lurvhög hos er som hette Bältgårdens Flintstone. Han blev snabbt omdöpt till Garion och det namnet verkade han trivas med. Han blev stor och kraftig nära nog 40kg muskler han mådde bra blev inte fet eller så och var jämt pigg och glad folk som mötte honom trodde jämt han var 1 eller 2år.
I våras vid påsk fick han en infektion i kroppen som gjorde att hans vita bloceller trodde de röda var dumma och dödade dem så han led av akut blodbrist efter en kur med kortison och penicillin blev han piggare och det såg ut som allt skulle bli bra med några dagar efter att kuren var över kom det tillbaks och den här gången hjälpte det inte med medicinerna han blev bara sämre och sämre hade nästan inga röda blodkroppar kvar till sist fanns det inget mer att göra och vi åkte till veterinären och han fick somna in.
Jag min flickvän och hennes bror pratade och klappade honom tills det var över så han fick vara med de som älskade honom och var inte orolig hos veterinären. Det var iaf det hämskaste jag varit med om i hela mitt liv men jag ångrar inte en sekund att jag skaffade honom för han blev det viktigaste i mitt liv och han räddade faktiskt mitt liv för ett antal år sedan.

Jag skickar med sista bilden vi tog på honom katten som är med på bilden heter Picasso och de blev bra vänner.

Hoppas ni och vovvarna mår bra.

Med vänliga hälsningar
Per Johansson (Ljusdal)
 

2003-09-06
Tjenare !
 
Hoppas att allt är bra med dig och dina vovvar...
 
Jag kan med glädje berätta att när vi tog över Fredrik fick vi på köpet en redig vakthund !
Det visade sig igår när Tonys pappa skulle byta vattenfilter hos oss och vi båda jobbade. Syrran är också här på besök med sin hund, men var ute på ärende just denna dag så alla tre hundarna var ensamma hemma. Tonys pappa har träffat Fredrik åtskilliga gånger, men då har ju vi varit med.
 
Tonys pappa har nyckel och klev in, som tur var på framsidan, för hundarna var på andra sidan grinden mot källaren till. Fredrik förde ett jävla liv och  motade först ned syrrans Djinn nedför trappan, morrade åt svärfar och spöade upp Lucas på trappavsatsen, morrade lite till åt svärfar. Lucas älskar Janne och blev väl för vild och glad för  att det skulle passa Herr Fredrik Åkare. Då ville inte han( Janne alltså ) provocera nåt mer utan låste dörren och åkte hem med vattenfiltret istället.
 
Det känns tryggt att veta att Fredrik vaktar flock, hus och hem. Som han ser ut i nosen när han morrar skulle inte jag heller kliva in om en vaktande Fredrik  stod innanför dörren. Janne kom tillbaka senare när jag slutat jobbet och då gick det bra. Fredrik kastade ju sig inte i famnen på honom, men hälsade, slog en piss, och sen var allt som vanligt igen...
 
Lucas var låg som en pannkaka när jag kom hem och han tyckte att det var förjävligt att blivit spöad för att han velat hjälpa till att släppa in Janne.
 
Hur är Fredriks förfäder och avkommor ? Vaktar de också, eller är det individuellt?  Jag är helt säker på att om nån skulle försöka gå på mig så skulle Fredrik vakta och skydda mig.
 
VILKEN VOVVE !
 
Dessutom har det varit några inbrott i byarna runt ikring här så då känns det ännu bättre !
 
Hälsningar från Anette
+ hela ligan här i Furnäs !

 

2003-08-09
Tjenare !
 
Fredrik här !
 
Jag har under de senaste veckorna skaffat mig en ny hobby. Det är nämligen på det viset att matte är barnsligt förtjust i blåbär och vill gärna och ofta släpa med hela flocken ut i skogen för att plocka de här bären.
Under våra utflykter är vi båda vovvar med och så husse också förstås. ( Han brukar leta svamp också, men jag har inte förstått tjusningen med de gulingarna.) Nä, tacka vet jag blåbär !
Matte har lärt mig att repa dem från riset med mina tänder och så här efter några gånger så börjar jag bli riktigt haj på det !
Gott är det och när vi har plockat mycket och gått långt så brukar jag lägga mig och mysa i riset med alla mina 4 söta tassar vilt vevande upp i luften. ¨
Det river skönt på ryggen ! Sen tar jag ett race i riset så blåbären sprutar om tassarna. Rekommenderas ! Väldigt upplivande !!!
 
Jag kan inte fatta vad som är så kul med det...?  Kan någon annan vovve förklara det för mig ? 
Jag tittade nämligen på matte när jag hade rest mig upp och ruskat av mig alla barr, blåbärsblad och myror, och vad gör hon ?
Jo, hon står och skrattar åt MIG. Fy bubblan va´oförskämt ! Så hojtar hon i högan sky så varenda ekorre, hare och älg ,eller vad det nu kan tänkas vara för vilt i närheten, kan höra...
-Kolla, vi har en ny ras i familjen ! Blue retriever , skriker hon , och fortsätter skratta.
 
Jag låter min stolta svansfana falla en bit, tittar på henne och så hejdar hon sig och ser väldigt skuldmedveten ut.
Så kommer hon och tittar mig djupt i ögonen, stryker mig så där mysigt över huvudet, ned under örat och ber om förlåtelse. Hon menade inte att ha roligt på min bekostnad. Nej och jag tror henne faktiskt.
 
(För när vi kom hem så tittade jag mig i spegeln i smyg och såg attjag var blåfläckig på hela ryggen, på nosen, på benen och pinsammast av allt... skinkorna. )
 
Även hon har fått min förlåtelse, för efter hemkomsten gräddade hon pannkakor så det räckte till oss allihopa. Med blåbär förstås...
 
Hälsningar från Fredrik Åkare med flock
 ( för närvarande på Blueberry Hill )

 

Från Fredrik Åkare.
Hej !

 
Här är det varmt, sådär runt 30 grader i skuggan idag. Skönt kan man kanske tycka... Dessvärre så verkar en av mattes stora fasor  också tycka det ,nämligen ormarna.
 
För drygt en vecka sedan skulle matte snabbrasta oss vovvar innan hon skulle bära iväg bort till Lagår´n i Lisjö för att mjölka kossorna.
Jag kan faktiskt inte förstå hur man över huvudtaget kan befatta sig med de där brölande varelserna med mjölktank under magen . Då och då får matte för sig att presentera mig för dem men jag brukar blygt vända bort huvudet och låtsas att de inte finns. Sanningen att säga så är jag lite skrajsen för dem. Tänk om... Ja man vet ju inte vad som skulle kunna hända !
 
Vi promenerade i sakta mak utefter vägen och jag skulle just släppa en skvätt på en liten lövruska då en kvick varelse ringlade framför min nos. Skoj !
Jag tänkte att det skulle kunna gå att leka med den, men ack vad jag bedrog mig.  Min " leksak " hade inte den minsta lust att lattja med mig och fick in ett bett precis på min snygga nostryffel. Det gjorde redigt ont och jag var faktiskt tvungen att morra ilsket. Det gjorde susen tror jag, för den lilla krabaten ringlade ned i dikeskanten och försvann. Lika bra det om den nu måste vara så argsint...
Matte  blev helt hysterisk och glodde närsynt på min nos när jag började dregla.
Sen måste det ha blivit ett totalt värmeslag för hennes del. Hon klafsade hem i sina badtofflor och kommenderade  in oss i hallen.
Därefter rusade hon runt som en vettvilling och rev runt i varenda låda och skåp i hela huset och jag fattade att hon letade efter nåt slags medikament. ( Jag tror att det var något som kallas Cortison och som ska vara bra när man fåt bett av en sån där slingrande ilsken typ.)
Hon tog en hel hoper av tabletterna och kastade ner i halsen på mig. Man kan ju få kväljningar för mindre, hrmmm. Sedan blev det ett väldigt kacklande i telefonluren och det bar iväg med mig i bilen i en rasande fart. Jag tror att jag aldrig har åkt så fort med matte någon gång. ( Tur att Farbror Blåvit inte var här ute på skogsvägarna just då...)
 
" Är ni redan här ? Det gick snabbt ! " , sa Djurdoktorinnan som mötte oss på trappan. Jag kände igen mig för jag har fått en spruta hos henne tidigare emot alla otäcka sjukdomar man kan få som vovve.
Hon undersökte bland annat min nos och förklarade att än så länge var det inga större fel på mig. Fnys, det vet väl jag också ! Det var ju snudd på oförskämt att antyda nåt sånt...
 
Som jag redan berättat skulle matte mjölka deras kossor under eftermiddagen och eftersom att någon var tvungen att vakta min nos de närmsta timmarna, kom de överens om att jag skulle stanna där för observation tills matte slutat sitt pass.
Wow, att bli kvar där kunde ju bli ett äventyr bara det! I huset fanns två vuxna och en vappisvovve plus två katter som man kunde morra åt. Det var inte så populärt, så då försökte jag att klättra upp i knät på Djurdoktorinnan. Inte heller det lyckades, så efter allt ståhej lade jag mig under deras köksbord och somnade där. Man blir ju lite omtumlad  när inte allt är som det brukar vara... 
 
Efter någon timme dök matte upp igen och jag blev förstås superglad för det innebar  att jag skulle få åka hem och käka kvällsmat. ( Jag är väldigt förtjust i mat och det gör jag ingen hemlighet av .)
 
Djurdoktorinnan gav mig en liten spruta mot bettet i min svullna nos  och så har jag fått käka penicillin i tio dagar ifall att ormen  skulle ha slarvat att göra rent sina tänder innan den gav mig ett bett. Usch, va läbbigt !
 
Som en erfaren vovve på vischan kan jag rekommendera alla andra vovvar att inte leka med såna ringlande varelser.
Det blir väldigt kaotiskt och min matte tror att varje gren eller varje prassel är en orm. ( Jag tror att det kan vara orm-noja, behandlingsform  och medicinering oklar...)
 
Vov, vov !!!
 
Hälsningar Fredrik Åkare med familj.